e) Bostadsbristen.

...

Ett sådant upprörande elände, hvarför icke fans någon annan fullt verksam bot än en af enskild företagsamhet beroende byggnadsverksamhet, om hvilken man icke på förhand kunde veta, huruvida och än mindre när och till livad utsträckning den komme att sig yppa, kunde icke vara sen att framkalla anspråk på myndigheternas ingripande medelst provisoriska åtgärder för den värsta nödens afhjelpande. I sådant afseende fick också Eders Kungl. Maj:t på hösten 1872 från flera personer, som sade sig antingen sjelfva sakna husrum eller ock ömma för andras belägenhet, mottaga en underdånig skrifvelse med anhållan, att Eders Kungl. Maj:t täcktes anbefalla vederbörande myndigheter att till provisionela bostäder åt fattiga husvilla upplåta de statens och kommunens byggnader, som voro lediga och för ändamålet passande; hvarjemte stadens kyrkoherdar i en skrifvelse fäste Öfverståthållareembetets uppmärksamhet på angelägenheten af åtgärders vidtagande i omförmälda hänseende. Begge dessa skrifvelser utstäldes till stadsfullmägtiges yttrande, och sedan fattigvårdsnämnden och drätselnämnden blifvit i frågan hörda, anmodade beredningsutskottet den 14 november 1872 fattigvårdsnämnden att ofördröjligen till herbergen för husvilla iordningställa och upplåta de lokaler i stadens hus, som kunde dertill användas, nemligen dels en större sal i den s. k. Sieverska kasernen N:o 9 vid Tjärhofsgatan, dels äfven 7 rum och kök. tillhörande förra gäldstuguhäktet inom egendomen N:o 45 vid Besvärsgatan; och hemstälde utskottet tillika, huruvida nämnden icke skulle finna skäl att till husvillas inhysande använda jemväl den af nämnden disponerade byggnad å Sabbatsberg, som kallades »Fåfängan». Hvad beredningsutskottet sålunda åtgjort, godkände stadsfullmägtige på sammanträde den 19 november 1872, hvarjemte fullmägtige, vid den nådiga remissens besvarande, i underdånighet anhöllo, att, derest fattigvårdsnämnden skulle finna sagda åtgärder icke vara tillfredsställande, det kronan tillhöriga s. k. Brandelska sockerbruket vid Ladugårdslands Tullgata, hvilken egendom är afsedd till provisoriskt kolerasjukhus för garnisonen, skulle få till herberge upplåtas.

Sedan fattigvårdsnämnden mottagit berörda uppdrag och Eders Kungl. Maj:t behagat bifalla den underdåniga framställningen, blefvo de fyra herbergena öppnade i december månad 1872, och der intogos, i mån af utrymme, företrädesvis familjer med barn. Om dessa saknade medel att sjelfva skaffa sig bostad, fingo de begagna herberget afgiftsfritt, eljest fordrades en krona i veckan för hvarje familj att erläggas i förskott, vid äfventyr att den försumlige skulle skiljas från herberget. I andra rummet fingo ensamma personer tillträde, om de förmådde betala sin plats med en krona i veckan, men i motsatt fall hänvisades de till de vanliga barackerna. För intagande fordrades dels prestbetyg med bevis att personen i fattigvårdshänseende tillhörde Stockholm, dels intyg af ordningsman om saknad af bostad, hvilket intyg skulle innehålla uppgift angående personens förmåga att gälda afgiften, samt dels remiss från vederbörande fattigvårdsstyrelse eller dess verkställande direktör med upplysning om personen åtnjöte hyreshjelp af fattigvården och huruvida han syntes böra intagas mot eller utan afgift; åtnjöts hyreshjelp, indrogs den så snart personen blifvit herbergerad.

...

Det var under dessa brydsamma förhållanden, som allmänna skyddsföreningens centralkomité tog sig an de arma husvillas sak; och under hela den långa tid bostadsnöden sedermera fortfor, tröttnade icke centralkomitén att, trots svårigheter och obehag af mångahanda slag, fullfölja detta kärleksfulla värf med ett nit, en ihärdighet och en omtanke, som äro höjda öfver allt beröm.

Den, som gaf första väckelsen till tanken att allmänna skyddsföreningen vore rätta institutionen att åtaga sig den välgerning, som kommunalmyndigheten icke vidare kunde omedelbart utöfva utan att bryta mot vigtiga grundsatser, var Hennes Maj:t Drottningen, föreningens höga ordförande. Högstdensamma lät nemligen kalla föreningens centralkomité till extra sammanträde den 22 november 1873 för att rådslå om ifrågavarande angelägenhet, och resultatet af den dervid hållna öfverläggning blef, att centralkomitén bestämde sig för att söka, i den mån ske kunde, bidraga till lindring i de husvillas belägenhet genom att anskaffa en eller flera lämpliga lokaler, som mot skälig hyra kunde upplåtas för de nödstäldas inrymmande. I sådant afseende ansåg sig centralkomitén till en början böra utverka att lägenheter i de förut omförmäida två egendomarna vid Ladugårdslands Tullgata och Tjärhofsgatan blefve öfverlemnade till centralkomiténs kostnadsfria disposition, hvarför centralkomitén härom gjorde framställning, beträffande den förra egendomen, hos Eders Kungl. Maj:t och, vidkommande den senare, hos drätselnämnden. Så väl den ena som den andra ansökningen bifölls, och redan den 1 december 1873 hade centralkomitén den tillfredsställelsen att kunna upplåta herbergen i de två nyssnämnda egendomarna,

...

Tiden, hvarunder centralkomitén skulle få använda de tre ifrågavarande lokalerna, var bestämd: för herberget vid Tjärhofsgatan till den 15 april, för herberget vid Ladugårdslands Tullgata till den 1 juni och för herberget vid Södermanlandsgatan till den 1 juli, allt år 1874.

...

Ehuru sagda uppmaning delgafs hvarje familj särskildt och oaktadt alla försök att skaffa enskilda bostäder åt de i herbergena inhysta, var likväl den 1 juni de qvarboendes antal så stort, att centralkomitén, som lyckats under hand utverka sig tillstånd att ännu någon tid disponera lokalerna, fann sig nödsakad uppskjuta stängningstiden till den 1 oktober 1874.

...

När det led mot denna tid, visade det sig emellertid, att behofvet af herbergen skulle för den stundande vintern blifva vida större än under den nästföregångna, hvarför centralkomitén, jemte det den sökte tillstånd att för ändamålet få bibehålla samma lokaler som förut, gjorde hemställan om ytterligare lägenheters erhållande. Efter undfånget bifall härtill, öppnade centralkomitén i november månad dels flera lokaler i egendomarna vid Ladugårdslands Tullgata och Södermanlandsgatan, dels äfven de lägenheter inom huset N:o 45 vid Besvärsgatan, ...

...

Bland de fem ifrågavarande herbergena var den s. k. Fåfängan vid Sabbatsberg det första som tillslöts. Så skedde den 1 april 1876, då byggnaden måste rifvas, enär tomten var behöflig för det nya sjukhuset.

Kort härpå uppstod fråga om indragning jemväl af herberget vid Ladugårdslands Tullgata. Med underdånig skrifvelse den 18 maj 1876 öfverlemnade nemligen kungl. Arméförvaltningen till Eders Kungl. Maj:t en af besigtningsmän afgifven rapport, hvari förmäldes, att i egendomen voro inhysta ej mindre än 410 personer; samt att, oafsedt de vådor i sanitärt och moraliskt hänseende, som måste uppkomma af lokalernas öfverfyllning och flera familjers sammanboende i ett rum, byggnaden, som redan förut befunne sig i bristfälligt skick, inom kort skulle komma i ett tillstånd, som gjorde densamma alldeles oanvändbar för hvarje annat ändamål och särskildt för det, hvartill den vore afsedd, eller reservsjukhus för garnisonen; och hemstälde besigtningsmännen för den skull, att egendomen måtte med görligaste första och före början af den varma årstiden utrymmas, rengöras samt underkastas desinfektion och reparation. I denna önskan instämde ock Eders Kungl. Maj:ts Öfverintendentsembete. Men Öfverståthållareembetet, som i frågan hört centralkomitén samt dervid erfarit att, i anseende till den fortfarande bostadsbristen, någon utsigt icke funnes för de i herberget inhysta att kunna förskaffa sig andra tjenliga bostäder, hemstälde i underdånigt yttrande den 1 juli 1876, att den erforderliga reningen och reparationen måtte få ske efter hand, eller ock de husvilla under tiden inrymmas i kronan tillhöriga tält. Eders Kungl. Maj:ts den 15 i sistnämnda månad fattade nådiga beslut i ärendet blef, att de ifrågasatta renings- och reparationsåtgärderna oförtöfvadt skulle verkställas samt de husvillas herbergerande under tiden ske på sätt Öfverståthållareembetet föreslagit. I följd häraf blef herbergets befolkning i medlet af augusti månad 1876 inlogerad i tält, som till ett antal af 40 utlemnades från arméens förråd och uppslogos i närheten af hofjägarebostället Lill-Jans, der detta egendomliga läger omkring en månads tid var föremål för besök af en mängd skådelystna. Emellertid reparerades lokalerna och genom nådigt bref den 15 september 1876 behagade Eders Kungl. Maj:t bestämma de vilkor, hvarunder centralkomitén kunde varda vid egendomens disposition bibehållen intill den 1 maj 1877. Som dessa vilkor voro strängare än de förut stadgade, hyste centralkomitén mycken tvekan att åtaga sig förbindelser, dem den visste sig endast med största svårighet och antagligen icke utan uppoffringar kunna fullgöra; men i betraktande af den nödstälda belägenhet, hvari en stor del af hufvudstadens fattigare befolkning i följd af bostadsbristen befann sig, ansåg likväl centralkomitén menniskokärlekens bud fordra, att den icke lemnade det erbjudna tillfallet obegagnadt; och herberget blef alltså efter reparationens fullbordande åter öppnadt.

Dervid lät centralkomitén underrätta hvar och en, som inflyttade, om hans skyldighet att lemna herberget inom den bestämda tidens utgång, men denna tillsägelse hade ej heller nu åsyftad verkan, i ty att vid början af maj 1877 de inhystas antal var nästan oförminskadt. Detta förhållande anmälde centralkomitén hos Öfverståthållareembetet med tillkännagifvande derjemte, att centralkomitén, med fast afseende å den alltjemt rådande bristen på bostäder för obemedlade, synnerligast dem som hade barn, samt i anseende till den oblida väderleken, ansåge ytterst betänkligt att då vidtaga någon åtgärd för de qvarboendes laga afhysande, hvarför centralkomitén ock vore villig att tillsvidare någon tid likasom förut hafva dem under sin omvårdnad. I anledning häraf hemstälde Öfverståthållareembetet i underdånig skrifvelse den 26 maj 1877, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nåder medgifva centralkomitén att under dittills stadgade vilkor förfoga öfver ifrågavarande egendom till dess densamma hunnit utrymmas, vare sig godvilligt eller medelst afhysning, företagen i den ordning och på de tider, Öfverståthållareembetet i samråd med centralkomitén bestämde, dock att utrymningen skulle vara fullbordad senast den 1 juli 1878; och blef denna hemställan i nåder af Eders Kungl. Maj:t bifallen. Den 7 juni sistnämnda år lät centralkomitén genom särskilde för ärendets vidare behandling utsedde delegerade aflåta en skrifvelse till Öfverståthållareembetet, hvari delegerade, med öfverlemnande af bevis att samtlige qvarvarande blifvit behörigen förständigade att i föreskrifven tid från herberget afflytta, anhöllo att Öfverståthållareembetet ville vidtaga åtgärd, hvarigenom de, som icke åtlydt detta förständigande, kunde blifva afhysta, helst i flera afdelningar. Härjemte stälde centralkomitén ett belopp af högst 300 kronor till vederbörande rotemans förfogande att användas till hyreshjelp åt de mest behöfvande. Detta allt oaktadt funnos ännu i början af oktober månad 1878 åtta familjer qvar, och först i medlet af samma månad blef det möjligt att tillsluta det ifrågavarande herberget vid Ladugårdslands Tullgata, hvilket då i fem år varit af centralkomitén användt till fattiga husvillas inhysande.